Hur frisk måste jag bli för att orka vara sjuk?

Mitt vuxenliv startade med sjukskrivning. Av invecklade fysiska skäl var jag för sjuk för att studera eller arbeta, istället satt jag hemma, samlade damm och mådde dåligt. Det började med att jag fick ångest över min situation. Ångest är en fruktansvärd spiral, den fortplantar sig och nästlar sig in i varje liten vrå. Att ha en sjukdom som hindrar en i sitt vardagsliv är väldigt känslomässigt uttömmande. Jag kände mig misslyckad när min vardag behövde förändras och anpassas efter mina nya förutsättningar. Det ledde till att jag började få ångest över själva sjukskrivningen, det blev som en bekräftelse på det jag såg som mitt misslyckande. Jag behövde ta avstånd ifrån vänner, aktiviteter och socialt liv. Jag skämdes och isolerade mig själv. För varje dag togs jag längre ifrån världen och djupare in i min egen bubbla av ensamhet. Det är ett mönster som är svårt att bryta och en plats man verkligen inte vill hamna i.

Prestationsångest är något de flesta kan relatera till. För mig har den alltid varit den elakaste av djävlar på min axel. Därför blev ett liv i utanförskapet, av att inte få bidra, höra till eller känna gemenskap i arbete eller annan sysselsättning fullständigt knäckande. Jag behövde söka hjälp. En människa som mår dåligt behöver inte bara vård, terapi och medicinering. Man behöver även pengar till mat och hem. Söka bidrag. Försäkringskassa, läkarintyg, bedömningstider. En karusell av myndigheter, komplicerade blanketter och utlämnande intervjuer påbörjades.

Ung och förhoppningsfull till arbetslös bidragstagare

Från att ha varit en ung människa med förhoppningar och drömmar var min nya kamp att bli en arbetslös bidragstagare. Jag spenderade mina dagar med att övertyga myndighetsmänniskor jag inte kände om att jag visst var för sjuk för att klara av saker. Min hyra hängde på det. Mat, hem och trygghet. Inte vågade jag berätta att jag drömde om att bli frisk, skriva en bok, börja träna eller ibland ta en promenad med en vän. Nu gällde det att visa sig så svag och utsiktslös ut som möjligt. Orkar man städa sitt eget golv orkar man väl städa någon annans? Allt för att förhoppningsvis fyra månader senare få ett kuvert i posten där det lika gärna hade kunnat stå ”Grattis, vi håller också med om att du är för sjuk för att klara av saker och kommer därför hjälpa dig att leva på existensminimum”. Hurra!

Men trots de oroliga känslorna stannade min dröm om friskhet kvar i hemlighet, och långsamt började jag må lite bättre. Det kom tyvärr med sitt pris, för varje dag jag orkade lite mer väcktes också rädslan över att vara för frisk. Jag värderade allt jag klarade av i en jämförbar arbetssyssla. Det spelade ingen roll att min läkare påminde mig om att jag fortfarande var sjuk och inte klarade av att jobba. Jag var alltid orolig för att plötsligt bli ”påkommen” med att klara någonting och bedömas som för ”frisk”. ”Grattis, du är inkomstlös. Men kul att du mår bra!”.

Ständigt hörde jag skräckhistorier om folk som blivit återbetalningsskyldiga eller fått avslag för att de åkte på semester, orkade sitta med i en styrelse eller testade att besöka en kompis arbetsplats för att se vad de klarade av. Att 20 år gammal se sig själv gråta i spegeln och tänka att det är lättare att vara sjuk än att bli frisk för att risken i att våga satsa på friskhet är för stor – det är fruktansvärt.

Jag vågade chansa

Men jag vågade chansa. Det tog tid, mod och många motgångar men idag är jag nästan frisk och har jobbat i fyra månader. Jag är fortfarande delvis beroende av bidragsstöd men jag ser ljuset i tunneln. Ibland är jag orolig för att misslyckas och vad det i så fall skulle innebära. Jag har visat mig duglig till arbete och tror därför att jag inte längre kommer få någon hjälp. Men jag väljer att tro att jag inte behöver blicka bakåt av oro. Varje dag gör jag mig själv stolt som tar steg framåt. Jag stärker mitt självförtroende igen, men det går sällan en dag utan att jag tänker på hur utmattande de senaste åren av sjukskrivning har varit. Den period som skulle varit till för min återhämtning blev istället en kamp för överlevnad.

Men – från att ha varit totalt beroende av stöd och hjälp kommer jag snart att vara 100 procent självförsörjande. Det gör mig stolt och glad. Tryggheten i att klara att stå på egna ben är obeskrivlig. Utan yttre stöd hade jag inte kunnat ta mig hit, men det var framförallt min beslutsamhet och kämpaglöd som gjorde att jag tog stegen framåt.

Hjälp systemet och människor att bli bättre

Det hugger i bröstet varje gång jag hör någon muttra något argt om alla Sveriges lata bidragstagare. Som att det var av lättja jag valde den väg jag ofrivilligt vandrade så länge i så ung ålder. Klyschan ”Du måste vara frisk för att orka vara sjuk” har aldrig känts så träffande som i kampen om pengar till hyran medan du slussas mellan sjukhus och vårdenheter. Ingen vill vara sjuk. Att vara sjuk är ett heltidsjobb med ångest och utanförskap i lön. Ingen väljer existensminimum-bidrag framför att klara av att vara självförsörjande. Jag kommer alltid att vara tacksam över att det i mitt land finns hjälp att tillgå när det behövs, men jag sörjer den kamp som utsatta måste ta sig genom för att komma åt den hjälpen. Det ska aldrig vara läskigt att bli frisk. Ingen ska behöva bo i ett samhälle som lär en att det är tryggare att fortsätta vara sjuk.

Det känns viktigt för mig att påpeka att jag inte kommer med ett nytt förslag om hur det istället borde ha sett ut. Jag skriver inte lagarna, styr inte politiken, har inte inblick i den ekonomi som tillåter eller saknas för att folk ska få det bidragsstöd de behöver. Jag vet bara hur det känns att gå i månader och vänta på ett kuvert som kommer att berätta för dig om du har råd att vara sjuk eller inte. Min ambition med den här texten är främst att väcka en tanke, förståelse och ett avtryck i er som läser. Vi är många som i tystnad kämpar för att klara oss i bidragsspiralen och långt ifrån allas historier slutar så bra som min har gjort.

Hjälp den som behöver hjälpas. Stöd den som behöver stödjas. Tro på den som vill våga. Ge chansen till den som väntar på att få visa vad den går för. Vi behöver alla varandra.

Sofia

Tidigare medarbetare Matchedin, arbetar på Avanza Bank

‍